HemGuuuuud!
Alltså! Bara några timmar kvar innan vi kör mot Kristianstad för att gå på bedömningsmötet. Är SÅ nervös!! Åker som sagt kl 06.30 - eftersom mötet är kl 9.00. ÖNSKA MIG LYCKA TILL!!! Håll tummarna.
Hoppas man får sova nåt i natt nu med. Tankarna snurrar. Och hoppas barnen håller sig lugna :p
Snabb resa, sticker i ögonen..
Ja. Precis SÅ har jag uppfattat det. Jag törs knappt yttra mig om att min resa hittils endast tagit knappa 2 månader. Runt 3 OM och när jag isf blir opererad. För detta sticker i andras ögon. I ögonen på de som fått vänta länge, utan att få tid till bedömning...
Jag kan förstå att man känner sig besviken och tycker det är piss att det går snabbare för vissa. Absolut, visst förstår jag det alltid! Däremot kan jag INTE förstå varför man ska börja "klaga" på personen i fråga; alltså mig. JAG har personligen inte gjort något för att "få tränga mig före" i kön. Jag har inte tjatat, hotat, bönat eller bett om att min resa ska få gå snabbare - än någon annans. Skulle aldrig falla mig in! (om jag inte var dödligt sjuk möjligen!)
Den 29/11 skickades min remiss från Vårdcentralen - och nu den 21/1 får jag komma på bedömningsmöte. Nästan exakt 2 månader har det tagit, då det dessutom varit julledigt där emellan. Detta med hjälp av vårdgarantin, som ju så gott som ALLA kan ta hjälp av (inte de i Dalarnas län, vad jag har förstått?)
Jag tycker det är oerhört trist att vi inte kan glädjas MED varandra istället, vi som är på samma resa... Jag går inte och är bitter på de som redan har opererats och nått sin normalvikt. Lixom.
Tråkigt. Tråkigt. Förutom idag är det i alla fall bara 6 dagar kvar tills bedömningen är för min del. Så SJUKT spännande!! :)
Jag
Jag tänkte då berätta lite löst om vem jag är, vill inte bli för personlig men inte heller helt anonym. Jag är 25 år och bor i Blekinge tillsammans med min underbara sambo och våra 2 små barn. En som snart fyller 4 år och minstingen är 2,5 år.
Jag har väl egentligen alltid "varit lite större än alla andra", redan kring 11-års ålder. Min längd stannade på ynka 152 cm, vilket innebär att "fettet" sätter sig på magen (lite armar och lår) men främst mage. Detta i sin tur innebär att man nu ser ut som en boll - det finns ju ingen längd att "dra ut" det på.....
Min maxvikt uppnådde jag som gravid, 152 cm kort och vägde 104 kg. Hade panik! Kunde inte röra mig eller nånting. Tur att mycket av det försvann när barnet var ute. Vikten stannde på 89 kg. Och det är nästan där jag är idag. Idag väger jag nämligen ca 85 kg, på tok för mycket alltså och jag tror en bra vikt för mig hade legat kring 55 kg.
Eftersom jag "bara" väger 85 kg innebär att jag ligger i riskzonen för att INTE bli godkänd för en operation. Mitt landsting har dock BMI gräns på 35 - vilket jag preciiis snittar. Hoppas dock att läkaren tar med mitt midjemått (som är på ca 110 cm) och att det finns diabetes typ 2 i släkten. Hoppas, hoppas.
